Bo Sundblad

Bo Sundblad

Bo Sundblad är pensionerad universitetslektor i pedagogik på lärarutbildningen vid Stockholms universitet. Han arbetar fortfarande med både läsutveckling och bedömning.

Läsutveckling och Skrivutveckling

I slutet av 1970-talet ingick han i forskningsprojektet ULL – Utvecklingspsykologisk granskning av Läsande och Läslärande, som ledde fram till det första kvalitativa bedömningssystemet för läsutveckling, det så kallade läsutvecklingsschemat LUS, som idag används i närmare 80 procent av landets skolor, enligt Myndighetens för skolutvecklings uppföljning 2002. I början av 90-talet var han sakkunnig i den statliga utredning som låg bakom betygsreformen 1994, som markerade en övergång från ett relativt till ett kunskapsrelaterat betygssystem.

Den forskningstradition Bo Sundblad tillhör när det gäller läsning ser läsning en förståelsestyrd process, inte som avkodning bokstav för bokstav. Med det synsättet går det inte att separera läsförståelsen på det sätt som görs idag. Detta forsknings paradigm dominerar den internationella arenan. Att metodiskt för mycket fokusera på avkodningen kan vara en förklaring till att svenska 15-åringars läsförståelse fortsätter sjunka i PISA-undersökningen. Elevernas förmåga att avkoda bokstäver är konstant konstaterade man, men själva läsförståelsen sjunker. Att det innebär att allt fler elever hamnar i mekanisk avläsning utan läsförståelse, har man ännu inte insett.

I ULL-projektet 1977-81, tillsammans med professor Åke Edfeldt, behövdes ett annat sätt att mäta läsning. Genom att fråga lärarna hur eleverna blev bättre på att läsa, konstruerade de under flera år ett stegvis system för att bedöma läsutvecklingen i 19 punkter, från att känna igen bilden av sitt eget namn, till att kunna läsa flytande. Det gäller att skapa instrument för att följa upp elevresultaten. Läsutvecklingsschemat (LUS) blev det första kvalitativa bedömningssystemet, framtaget i ett forskningsprojekt under ledning av Skolöverstyrelsen 1981.

1991 var Skrivutvecklingsschemat SUS klar det är bl a den oredovisade grunden i ”Nya språket lyfter”:s skrivdel. Matematikutvecklingsschemat MUS var efter mer än 10 års arbetet klart 2008. Det har även under 7 år utvecklats instrument för att följa och ta ansvar för förskolbarns utveckling från 1 – 5 år. I två projekt hade det utvecklats ett instrument för bevisa effekten av fritidspedagogerna systematiska pedagogiska arbete. På ett helt annat område finns ett instrument utvecklat för att se hur långt en verksamhet kommit i att förstå vad systematiskt brandskyddsarbete är.

Prov och betygs pedagogiska effekter

Det relativa betygssystemet handlade om att rangordna elever och inget annat – men utgav sig heller inte för att mäta kunskap.

Den Amerikanska professorn i pedagogik Catherine Taylor, beskriver i en forskningsrapport 1994 skillnaden mellan rangordning och kunskapsomdöme. Hon identifierade två typer av betygssystem: ”mätmodellen” och ”kunskapsstandardmodellen”- med två helt olika syften. Mätmodellen går ut på att sortera elever, medan kunskapsstandardmodellen används för att avgöra om eleven förstått. Det relativa betygssystemet var renodlad mätmodell. Problemet är att man inte bekymrar sig om vad det är man mäter med ett sådant betygssystem. I mätmodellen blandas lätta och svåra frågor huller om buller, med tidsbegränsning och utan progression. Med den typen av provfrågor kommer man aldrig ner på djupet. Det blir ytlig kunskap. Det går att svara rätt på frågor utan att förstå.

Både Högskoleprovet och IQ-tester hör till mätmodellen. Exempel på kunskapsstandardmodellen är PISA och uppkörning för körkort, där eleven från början vet vilka kriterier han eller hon bedöms efter. Betyg ska idag (enligt skollagen) inte användas för att rangordna elever på ytliga kunskaper, utan för att avgöra deras förståelse. Genom att följa upp kunskaperna regelbundet kan man fånga in svaga elever i tid. Detta är en av de bärande grundtankarna i 1994/2011 års reform.

Det relativa betygssystemet i grundskolan, med 1-5 där 5 var bäst, innebar att alla elever skulle bedömas enligt normalfördelningskurvan. (38 % fick betyg 3, 24 % fick betyg 2 eller 4 och 7 % fick betyg 1 eller 5.) Varje klass skulle alltså ha i stort sett lika många 1:or och 5:or – oavsett kunskap. Betygen var inte kopplade till en i förväg uppsatt kunskapsnivå som gällde för alla.

Naturfenomen följer normalfördelningskurvan, till exempel längd och vikt etc. Men skolan producerar kunnande – en kulturprodukt, och den är inte normalfördelad. Här sätter man normalfördelningen ur funktion. Tiden är antagligen normalfördelad, men poängen är ju att alla ska uppnå målen, oavsett hur lång tid det tar.

Fokus i det arbetet ligger idag på rättsäker betygssättning och likvärdig bedömning bl a med böckerna ”Betygsättning – en handbok” och ”Prov och arbetsuppgifter – en handbok” Gustavsson m fl.

Information om Bo Sundblad:

  • Lektor i Pedagogik Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, emeritus.
  • Sakkunnig Utbildningsförvaltningen Stockholms stad (1999 – 2003).
  • Sakkunnig Betygsberedningen (1990 -92).
  • Sakkunnig Davidssons utredning (2006-07).
  • Sakkunnig Centrala innerstadens stadsdelsförvaltning Malmö stad (2003-04).
  • Sakkunnig Riksrevisionens granskning av införande av nytt betygssystem i Sverige.
  • Sakkunnig Utbildningsförvaltningen Haninge kommun (2009 – ).
  • Projektledare Skolöverstyrelse Forskningsprojektet ”Utvecklingspsykologiska granskning av läsning och läsinlärning (ULL- projektet 1977 – 1982).
  • ”Rektorsprojektet” FoU projekt Stockholms stad (1998-99).
  • PRIS- projektet (PRIS = Pedagogiskt ledarskap och Resultatstyrning i Skolan 1999 -2001)